Inlägg publicerade under kategorin filmer

Av astarot - 18 april 2013 11:45

 

 

Kärlek kan förändra oss. Jomen. Det kan också förstöra oss, men det är kanske för dystert? En av grejerna med zombiefilmen är ju att vi ska känna den där saknaden, skräcken för att förlora våra närmaste. Som Barbara i Night of the Living Dead när Johnny kommer tillbaka. Skulle du kunna döda din bror? Din kärlek? Ditt barn? I Warm Bodies gör man precis tvärtom och pajar i mina ögon ungefär 100% av det jag avgudar med zombieprylen. Det går inte att göra zombien till en medveten varelse utan att förlora mer än vad man får ut och utan att gräva stora hål i logiken.


Ahmenvafan. Bara för att det är zombier med behöver de ju inte vara Romeros zombier, tänker du. Synd bara att du har fel.

 

Warm bodies
Regi: Jonathan Levine, 2013
Medverkande: Teresa Palmer, Nicholas Hoult, Analeigh Tipton m.fl


Kan en levande kvinna älska en zombie? Och vad säger de levande respektive de döda om ett sådant oheligt förhållande? Det är grundpremisserna för den här småsöta men rätt groteska Romeo & Julia-historien.


Zombiepojken R, med någon slags mänsklig moral beskyddar den levande Julie och magi uppstår. Ett hjärtslag i taget tar den mänskliga närheten och värme honom närmare det riktiga livet. Botemedlet mot zombieepedemin är således kärlek, att vi bryr oss om varandra. Här är budskapet i Warm Bodies.


Tittar vi hörlursförsedda stressfolk bara upp från våra smartphones för ett ögonblick räddar vi varandra och slutligen världen. Med tanke på zombiefilmens inneboende socialkritiska kärna sätter Warm Bodies fingret på ett av genrens mest tydliga teman - vår självdestruktivitet. Gott så.


Tyvärr måste jag ändå säga att det är lite för enkelt, eller snarare att det är en alltför lång väg att gå för att göra denna poäng. För oavsett alla smarta referenser till zombiegenren, hjärnätandet, långsamheten och dumheten blir parodin platt när allt är på låtsas, som att Bobby till slut kliver ur duschen (Vaddå? fattar du inte parallellen? Nähä, nu är man visst för gammal också. Tack!). Varför luktar inte zombiepojkvännen? Om det räcker med lite zombieblod i pannan för att passera som odöd, varför har det tricket inte använts för att utrota de vandöda? Om zombier kan tänka, öppna dörrar och sköta skivspelare, varför har inte de i sin tur käkat upp allihop? Och varför i hela jädra friden kan zombierna plötsligt käka dött kött sparat som en doggy bag i fickan? Då är det ju lugnt för de veganzombier som inte vill äta levande folk och dessutom (ett mycket stort dessutom) fritt fram för zombier att kannibalisera på varandra.


Det här är såklart för att få historien att fungera men dessa krystade konstruktioner blir nästan outhärdliga då de görs bara för att anpassa ännu ett monster till en fållan av föredetta upprorsmakare. Det finns faktiskt andra zombiefilmer (exempelvis My Boyfriend's Back, Zombie Honeymoon, Boy Eats Girl) i samma anda som berättar typ samma historia utan att bli till en total sockerchock. Och här återupprapas (ja, en medveten felstavning okej - får man inte hitta på egna ord nu heller?) det gamla temat - fin flicka tar hand om bråkig pojke och kan förvandla honom till prins med sin kärlek (dvs. snygghet).


  Men, nawww.. är du gängmedlem? Så gullig! Jag ska rädda dig.


Är du inte en fanatiskt zombienörd som undertecknad har du kanske lättare att se en nyskapande zom-com. Inte vet jag, men okej, det får väl finnas vegetarianvampyrer och zombier med själ, men det tar udden av det som länge varit vasst och otämjt. Det fanns en tid, för bara tio år sedan, det inte kunde komma tillräckligt med zombiefilmer - nu är det tyvärr för många.


På omlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 9 april 2013 12:09



Med tanke på kommande premiären av zombiekärleksRomeo&Juliadramat    tänkte jag det är dags att värma upp (hehe) med ett gammalt mossigt zombieperspektiv*. Och med mossigt menar jag närapå helruttet gammalt, dvs vi som växte upp på 1980-talets videoera. För erkänn. Det var fan våldsammare förr!


Alltså. Det är egentligen helt otroligt. För er födda på 1990-talet och senare kanske inte det är så konstigt att det dyker upp zombiefilmer på våra biografer. Men vi som upplevde 1980-talets moralpanik gällande skräck- och våldsfilmer är det faktiskt helt sjukt. På den tiden var zombieälskare misstänkta brottslingar, utsatta för bilder värre än fysisk barnmisshandel. Polisen gjorde razzior mot videobutiker och beslagtog videofilmer medan uthyrande riskerade fängelsestraff. Ja, faktiskt. Skulle det göras en spelfilm om det idag skulle folk tycka det var överdrivet. Det var det också. Tack för det SVT och Studio S. Jag menar det!



Det här gällde all slags skräckfilm och blev de inte totalförbjudna censurerades de kraftigt. Zombiefilmerna blev med största sannolikhet bannade från allmän beskådan. De var för våldsamma, sjaskiga och blodiga. Zombiefilmer var tillsammans med kannibal- och porrfilmer det lägsta av det lägsta. Vi som gjorde allt för att se just det lägsta inom skräckgenren visste därmed precis vad vi skulle se och jagade efter kopierade videoband (den tidens högst analoga fildelning)  som utlovade helt ocensurerade filmer.


 

Att få vadderade kuvert i postlådan var varje gång bättre än vilken julafton som helst. Zombie Flesheaters (Lucio Fulci 1979), Burial Ground (Andrea Bianchi 1981), Oasis of the Zombies (Jean Rollin 1982) var titlar av mytiska proportioner! På kuppen var vi en till fiktionsfilmen förlorad videogeneration försedda med vilseledande material av ondskefulla filmlangare. Så när Braindead (Peter Jackson) 1993 plötsligt släpptes fri av censuren, Dawn of the Dead (Zack Snyder) 2004 seglade in på våra biografer och Zombieland (Ruben Fleischer) 2009 blir en biosuccé blir livet smått surrealistiskt.


 


Surrealistiskt är bara förnamnet när den välbekanta ruttnade figuren dyker upp i populärkulturen som en sympatiskt figur. I filmen Wasting Away (Matthew Kohnen 2007) får vi se världen ur zombieperspektiv, i Fido (Andrew Currie 2006) kan vi ha dem som husdjur och i Warm Bodies (Jonathan Levine 2013) blir de, likt glittervampyren Edward, objekt för en ung kvinnas kärlek. Förvisso har det hänt tidigare i exempelvis komedin Idle Hands (Rodman Flender 1992), så att zombien anpassas till en publik vana att betrakta monster som tandlösa, bedårande varelser är kanske inte helt förvånande. Det är bara svårt att övertala min inre trettonåring att det faktiskt är sant.


Eller vadå 13-åring förresten. 40-åringen då? Är den ingen som bryr sig om han?

på återlevande

astarot


*i många delar baserad på en grej jag skrev åt Nöjesmagasinet City

ANNONS
Av astarot - 23 augusti 2012 10:50

Hej hå alla mönsterdiggare! 

ja alltså ni som antingen gillar att sticka eller ni som ständigt blir inkallade för ännu ett rorschachtest. 


Tänkte det var dags att uppdatera bloggen. Eftersom jag ändå inte gör annat än skriver hela jävla tiden och har (un)deadlines hängande över mig som en aspel från helvetet är det ju dumt att stanna upp och andas.. I vilket fall är det dags att ta tjuren vid hornen och skriva lite om ännu en film som kan tjäna några smulor på faktumet att Night of the Living Dead är gratismaterial. Bara för att man glömde sätta ett litet © på filmen när man bytte från Night of the Flesh Eaters. Surt sa George Romero. 

 

 

 

Night of the Living Dead 3D

Regi: Jeff Broadstreet

Medverkande: Brianna Brown, Joshua DesRoches, Sid Haig m.fl

dvd, Njuta Films

 


George Romeros Night of the Living Dead formade zombiegenren som vi är vana att se den idag, återlevande människor i långsam jakt på de levandes kött. Den här uppdateringen är både en hyllning och en något tramsigare version. Inledningen med Barbara och Johnny är okej och vissa paralleller till Romero gör det rätt underhållande. Sedan blir det lite väl tramsigt och oinspirerat. Dynamiken hos gruppen i huset är långt ifrån så spännande och drivande som originalet. Många av Romeros poänger om gruppdynamik under stress gör filmen mindre effektiv och att den i mångt och mycket saknar poäng. Eller kan det vara så att vi långhåriga sluskar fattar långsamt?


 


Så är det såklart inte. På zombebloggen avråder vi från alla former av droger som inte är självlysande och gröna. Gnabbet mellan Barbara och Johnny håller rätt bra klass och filmen är både effektmässigt, stilistiskt välgjord, om man är van vid lågbudgetfilmer, och får man inte ont i huvet är även 3D-känslan rätt ok. Kul ändå att se film med den gamla cyanröda tekniken som vi kids fröjdades åt när vi såg TV-piraterna. Inte är väl Night of the Living Dead 3D på långa vägar lika lyckad som Tom Savinis lysande version från 1990 (vafan.. har jag inte skrivit om den??) men ändå något att bredda zombiesamlingen med en cm eller så. 

 

På återlevande!

astarot

Av astarot - 6 april 2012 17:10

HejHå!

Det är ju ändå våran högtid nu. Alltså. inte kristna som tror på nån gubbe med skägg som sitter uppe bland molnen. Nej, för oss sekulariserade, rationella vetenskapsmän som vet att Jesus egentligen var zombie... (se tidigare inlägg här och här och här och ...)


bara för att slippa lägga upp ännu ett bevis eller citera ur original(zombie)bibeln ännu ett år lägger jag bara upp en smakfull trailer att ta sig igenom påskbordets dignande inälvsmat och hjärnsuffléer med. Nästa år får vi duka upp med lite nya, bruna, traditioner. (Nu är det så roligt att det nästan blev för tråkigt - ber om ursäkt). Nåja, till saken. Hur många längtar?


På återspolande!
astarot

Av astarot - 27 juni 2011 09:01

 


Den går på bio nu. Va?! Missade du den? Skäms. Man sitter alltid kvar under eftertexterna. Nu kanske du har lärt dig något på kuppen. The Case är "gömd" i slutet av J.J Abrams storfilm Super 8 som handlar om nånting helt annat vilket i detta sammanhang är rätt oväsentligt. Kan du din Stephen King och Stephen Spielberg vet du vad du har att vänta dig. Annat är det med...


The Case

Regi: Charles Kaznyk

Medverkande:Martin , Alice Dainard, Joe Lamb m.fl


The Case handlar om en stad där kemiskt avfall förvandlar invånarna till zombier. Spåren leder, såklart, till Romero Chemicals. Nu är det upp till privatdeckaren att lösa mysteriet och kanske hitta ett botemedel. Men tiden är knapp. Hans käresta är i fara.


Det som är roligt med den här filmen-i-filmen är att den enligt rykten ska vara gjord av kidsen som spelar huvudrollerna i Super 8. Abrams ska visst ha gett dem uppdraget att göra en zombiefilm på super 8. Handling och annat fick de bestämma själva. Därmed är det också en rätt härlig amatörfilm - även om det faktiskt märks att de är skådespelare. För såhär bra agerad brukar inte den här typen av film vara och visst är det också fusk att ha tillgång till riktiga verktyg för filmproduktion när man ska göra sin super 8-film.


Nå, om filmen Super 8 är en slags hyllning till 50-tals sci fi och Stephen King är såklart The Case en hyllning till zombiefilmen och George Romero. Och det kan ju aldrig vara fel. Upplösningen i The Case är kanske något cheezy men ändå rätt långt ifrån avslutningen på själva huvudfilmen. Visst är också Super 8 en ganska hygglig film men trogen King-inspirationen ballar det faktiskt ut rätt rejält så fort man får se monstret. Eller skulle det vara så där larvigt? Var det med flit? I vilket fall som helst tar vi vilken dag som helst hellre en zombie med tandställning. Eller hur?


Affischen ni ser däruppe. Ja, längst upp i inlägget, är en sån där fanskapad poster för filmen gjord av Yehudi Mercado.


På omlevande

astarot

Av astarot - 19 april 2011 16:59

Jag sa ju att vi skulle återkomma till den...


 


Invisible Invaders

Regi: Edward Cahn

Medverkande: Jean Byron, John Agar, Philip Thonge m.fl


Filmen börjar med en att kuslig atombombssvamp reser sig mot horisonten och en röst som berättar hur den dödliga fusionen ständigt utvecklas. Efter en olycka i ett labb där fysikern Karol Noymann avlider vill man inskränka användandet men militären motsätter sig. Filmens voice of reason kärnkraftkommissionens ordförande Adam Penner lämnar sitt uppdrag i protest. Han och den döde Noymann grundade sin vetenskapssyn på att hjälpa mänskligheten, inte stjälpa den. Men någonstans på vägen förlorade de sina ideal. Adam lovar att han i fortsättningen ska göra allt för att tjäna mänskligheten.


På natten börjar det röra sig sex fot under och snart knackar det på Adams dörr. Det är Noymann, eller i alla fall Noymanns döda kropp. En osynlig utomjording har tagit hans kropp i anspråk och säger att Penner är jordens sista hopp. Han måste övertala jordborna att inom 24 timmar ge upp – annars kommer fler osynliga att ta över fler döda kroppar och de döda kommer att döda de levande! Penner levererar historien till den mer trovärdige John Lamont som tvivlande åker till Washington för att leverera budskapet.


Självklart görs de båda till åtlöje. De osynliga levererar då egna varningar men eftersom jordens länder inte kan enas inleds ett globalt anfall. Över hela världen, från USA till Rysland, stiger de döda upp ur sina gravar för att anfalla de levande. Vandrande döda som dödar men inte kan dödas. De osynliga lovar att jorden ska vara utrotad på tre dagar. Så länge har Adam, John och Adams dotter Phyllis på sig att uppfinna ett vapen som kan stoppa de vandrande döda.


I bunker 6, som byggts för att klara ett atomkrig, sätter de igång att organisera motståndet. Snart omringas bunkern av levande döda. Vad kan stoppa dem? (Jag vet).


Invisible Invaders är en världsomfattande invasionshistoria med tydliga zombiereferenser. Den är starkt kritisk till vetenskapliga landvinningar för icke fredliga ändamål. På samma sätt som till exempel überklassikern The Day the Earth Stood Still (Wise, 1951) är filmen ett forsök att, istället för att ställa länder mot varandra enligt kalla kriget-logiken, ena dem mot en gemensam fiende. Sett ur ett större perspektiv, från yttre rymden till exempel är ju ändå de futtiga striderna på vår jord just det, futtiga.


Det är också sensmoralen med Invisible Invaders. Om ett gemensamt hot inte kan ena oss så är det faktiskt kört. En passande analogi till dagens eskalerande miljöhot. Om det nu finns en chans att vi orsakat det här och därigenom kanske kan lindra skadorna, ska vi inte försöka då istället för att tvivla hit och dit, låtsas som att det regnar och skita i allt? Klassiskt sci-fi-scenario om du frågar mig… och Klaatu.


Förutom den sociala (kommunistiska, skulle det väl heta idag? Och borde vart på Joseph McCarthys svarta lista om han fortfarande hade levat 1959) kommentaren som manar till enighet är den världsomspännande invasionen av levande döda helt klart jämförbar med Romeros kommande Dead-filmer. De av utomjordingar besatta liken är hålögda, stela, dammiga varelser i begravningsskrud – och omöjliga att skjuta (och ingen försöker ens skjuta dem i huvudet).


Nu är ju inte Night of the Living Dead ändå en total ripoff. Anledningen till att det var Romeros film som omdefinierade zombien beror på andra faktorer som familjerelationerna, kannibalismen och det faktum att de ju är döda och…tomma. Men Invisible Invaders är utan tvekan en av de filmlänkar som leder fram till 1968 och NOTLD. Bra är den också. Bara en sån sak.



På omlevande!

astarot

Av astarot - 15 april 2011 10:49



Som vi alla vet var Romero starkt influerad av Richard Mathesons bok I Am Legend och kanske framförallt filmen The Last Man on Earth. Men här kommer en annan historia som säkert också har ett finger med i spelet.


The Earth Dies Screaming

Regi: Terence Fisher

Medverkande: Willard Parker, Virginia Field, Dennis Price m.fl



The Earth Dies Screaming inleds med att allting dör. Människor, fåglar, teveapparater. Eller ja, nästan alla. För här kommer ju hjälten Jeff åkandes. Han går in på ett hotell och börjar försöka luska ut vad som har hänt, men på radion hörs bara en mystisk signal. Snart dyker ett par upp, Taggart och Peggy. Taggart är misstänksam och inleder mötet med att rikta en pistol mot Jeff. Ingen vet vad som har hänt. Taggart gissar på en invasion av fiendetrupper och tycker att det är dags att var och en tar hand om sig själv. 


Plötsligt uppenbarar sig figurer i underliga rymddräkter, och på tok för vingliga platåskor, som endast med en lätt beröring får sina offer att falla döda till marken - för att sedan återuppstå under deras kontroll. 


Ett ungt par, med en uppstudsig yngling dyker också upp för att tillföra filmen lite generationskonflikt och en social kommentar över den svunna kapitalismen och pengars (o)värde i en sådan här situation. Men det är framförallt i gruppdynamiken som filmens fokus ligger. Om än inte lika mycket som i Night of the Living Dead så uppstår här samma spänningar mellan två män som vill två motsatta saker. Till skillnad från just Night of the Living Dead är det här iallafall väldigt tydligt, både under filmens gång men också i slutändan, vem som tar felaktiga beslut.


Även om de kontrollerade, skrämmande, långsamma återlevarna inte är köttätande zombier är det tydligt att de är en hybrid mellan voodoons zombie - som ju är en levande, förgiftad människa under kontroll av en häxmästare - och den zombie vi är vana att se idag - en död människa som på ett eller annat sätt återuppstår. Det är dessutom mycket effektivt att ge dem de där skrämmande, grå ögonen.


The Earth Dies Screaming är kanske i gränstrakterna till en B-film, men mycket effektivt regisserad av veteranen Terence Fisher (som bara fyra år senare skulle göra Hammer Studios kanske bästa film: The Devil Rides Out, skriven av... just det: Richard Matheson). Dessutom är filmen högintressant som exempel på det där steget närmare Romeros zombier och kanske är det här den felande länken. Men då har vi fortfarande inte pratat om Invisible Invaders (1959) och det ska vi göra sen nån gång. Eller hur? Nu kan vi skiljas åt som vänner genom att tillsammans kolla på trailern till The Earth Dies Screaming.


Förresten... vi tar en låt med Tom Waits också:



på omlevande

astarot


PS: Idag är det tio år sedan Joey Ramone avled i cancer. R.I.P Joey! Jag har en liten hyllning till hjälten i den här låtlistan: Songs about, and inspired by, Joey Ramone. Håll till godo.

Av astarot - 23 mars 2011 08:53

 


Hehehe… Coming sooner than you planned är en sjukt bra tagline för en film som handlar om zombiebäbisar. Inte bara för att det är snajdigt formulerat utan också för att det genast sätter igång alla möjliga föreställningar om vad som händer med en zombiebebis i skötet. Det blir rätt groteskt och talar direkt till nojjorna kring framförallt barnafödande men också om ovissheten vad som faktiskt ska födas fram. Irrationella nojjor såklart och därför ännu bättre att exploatera. Nu verkar det här vara en ganska cheezy b-film med mer ambitioner att roa än att oroa, men det kan vara värt en titt ändå. Eller hur? 


Zombiebäbisar är vi relativt vana vid, i till exempel romanen The Rising  vinkar ett foster inifrån en ruttnande mage men den mest kända är väl från Peter Jacksons Braindead. Även nyinspelningen av Dawn of the Dead (2004) har en rätt stor portion fördelad till rädslorna kring barnafödandets mekanismer. Vi skulle just föda vårt första barn när den filmen kom och jag kommer ihåg att jag sade åt den blivande modern att det nog var tur att hon inte följde med på bio just denna gång. Däremot kollade vi självklart igenom Omentrilogin i väntan på vår egen avkomma, men det är ju en annan sak…


NÅ! Zombie Babies utkommer på DVD just idag och det är väl mest därför som jag skriver om just den. Lovar att återkomma med en recension. Filmen kan köpas via Paypal här för 15 dollars. Det enda jag ångrar nu är att jag inte insåg att man kunde förhandsbeställa och därigenom få ett special thanx på utgåvan. Då hade jag ju bloggat om det tidigare så du hade haft chansen. Nu är det för sent... som alltid.


på omlevande

astarot

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se